Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 23 april 2015

Man måste älska männen mycket


Den franska författaren Marie Darrieussecq utkom i dagarna med den fristående uppföljaren till ”Flickan i Clèves” nämligen ”Man måste älska männen mycket” om den unga skådespelaren Solange som lever filmstjärneliv i Hollywood, Los Angeles. Från sida ett fram till den sista sidan får vi följa Solanges förälskelse i skådespelarkollegan Kouhouesso. Hon möter honom på en fest och efter det kommer hennes karriär i andra hand då hennes tid upptas av en ständig väntan på sms, besök och telefonsamtal från denne något otillgänglige mannen. Ibland går det dagar, veckor innan de ses och hörs, men för Solange känns det som år.

Så vänta får hon minst sagt göra... Kouhouesso är nämligen mitt i processen av att göra en långfilm av ”Mörkrets hjärta”. Han är med andra ord uppfylld av sin stora idé och har ingen tid över till kärlek eller relationer. Trots det inleder de en relation som mycket bygger att Solange anpassar sig till Kouhouessos känslotillstånd. Hon formar med andra ord kärleken efter hans behov. Solange fullkomligt dyrkar Kouhouesso trots hans något svala intresse för henne, men man undrar vad hon egentligen ser i honom (förutom att han är framgångsrik inom filmbranschen och ser bra ut). Han frågar henne till exempel sällan om något utan vill enbart prata om sin film, han är svår att nå och det känns inte som om de kommer varandra särskilt nära… Men kanske är det så att passioner sällan är logiska. De slår ner i en som en blixt och det går inte riktigt att förklara sina handlingar förrän allt är över. Först då kan den kritiska blicken komma till en.

Arbetet med filmen fortskrider. Solange har förhoppningar om att få en liten roll i hans drömverk och klamrar sig därför fast vid hans sida. Sedan tänds gnistan återigen, han följer med henne till hemlandet Frankrike, där de spenderar några magiska dagar i Paris som får henne att tro att deras kärlek är starkare än någonsin. Slutligen får vi följa med till Kamerun där filminspelningen är förlagd som blir en ångestladdad upplevelse för Solange.

Det är ett drama laddat med passion, skildrat med samma distanserande, enkla och något avskalade språk som författaren Lena Andersson använder sig av i böckerna om Ester Nilsson (Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar). Blev du som jag alldeles uppslukad av Lena Anderssons två kärleksberättelser så är ”Man måste älska männen mycket” en bok för dig.

/Sara

tisdag 21 april 2015

Swamplandia! av Karen Russell


Jag är svag för mustiga naturskildringar och övernaturligheter, så när jag fick nys om den här boken som utspelar sig i djupaste Everglades och där en av huvudpersonerna blir besatt av spöken, ja då plockade jag på mig den direkt. Döm om min förvåning när jag en sisådär 50 sidor in i boken kände att jag blev mer och mer oengagerad. Det ska väl helst vara tvärtom!
Men så helt plötsligt efter ytterligare 10 sidor så vände det. Och Swamplandia! blev en superb läsupplevelse. Tur för mig att jag härdade ut. Jag brukar annars ha som tumregel att är inte boken bra efter ungefär 50 sidor, då lägger jag den åt sidan. Kanske vi ses igen någon gång och försöker bli vänner, eller så får det vara slut för alltid.
Nåja, Swamplandia! handlar om alligatorfarmen med samma namn som ligger långt in i Everglades. Värmen dallrar över träskmarkerna, de väldiga urtidsalligatorerna simmar ljudlöst under ytan och hungriga rovfåglar seglar fram lågt över den sumpiga marken. Parken Swamplandias dagar är räknade, storhetstiden med turister i horder är ett minne blott. I souvenirbutiken hänger dammet i hyllorna. Glansdagarna förlorade sitt skimmer när Hilola Bigtree, den mest kända alligatorbrottaren gick och dog. Kvar i träsket finns hennes tre barn, där 13-åriga Ava blir vår guide.
Fogden knackar på dörren, storasyster Ossie blir besatt av spöken, Papa Chief åker till fastlandet på obestämd tid och storebror Kiwi sviker genom att börja arbeta på en annan nöjespark. Kvar finns Ava, och hennes kamp för att få familjen och parken på fötter igen.
 Det blir en resa mellan vuxenlivets fasor och barndomens ljuva naivitet. Ständigt balanserar Ava på denna tunna knivsegg som den 13-åring hon är. Den här berättelsen blir båda magisk och tragisk, rolig och oändligt sorglig. Tomrummet efter mamma Hilola är en avgrund som ingen kan fylla. Dessutom så är den här boken en skimrande naturskildring av de drömska och förrädiska träskmarkerna. Snart känns det som att jag snubblar fram där själv, med solen i ryggen och myggorna svärmade runt mig. Så ge Swamplandia! en chans. Även bakom en seg inledning gömde sig en slipad diamant.
Jag har läst boken på engelska, men den är även nyutkommen på svenska, den finns att reservera här.

/ Malin

måndag 20 april 2015

Tåg till Pakistan


Khushwant Singh (1915 – 2014) var en i Indien mycket välkänd författare, och detta verk skrevs redan 1956 men har alltså översatts till svenska först nu. I Indien betraktas den numera som en modern klassiker och är en av de internationellt mest kända romanerna om delningen mellan Indien och Pakistan.

Den utspelar sig alltså under sommaren 1947, i den lilla byn Mano Majra, som ligger i gränsområdet till det nybildade Pakistan, och handlingen rör sig kring några invånare i byn, som står representativa för det sömniga livet som fortgår som det alltid gjort. Tills allt mer oro gör sig gällande bland folk, när tågen som passerar gränsen är fulla av människor som lämnat sina hem – muslimerna skickas till Pakistan och sikherna och hinduerna därifrån. Och det är just detta som gör romanen så allmängiltig – det hade lika gärna kunnat handla om folkförflyttningar på Balkan eller i Rwanda… historien upprepar sig ju dessvärre.

I centrum för handlingen står dels den småkriminelle Juggut Singh, som för stunden är mer upptagen med att uppvakta sin muslimska flickvän än att ställa till det för sig. Det lyckas han ändå ofrivilligt göra när han blir anhållen för inblandning i ett ovanligt mord på orten. Men anhållen blir även den tillfällige besökaren på orten, den utlandsutbildade Iqbal, som uppger sin religiositet utifrån vem som frågar, för att inte hamna i alltför knöliga samtal. För samtidigt som det är helt ovidkommande vilken religion man tillber, för grannar är ju ändå grannar och har känt varann i alla tider, så stämplas ändå somliga egenskaper på en, utifrån ens tro. Och den gamla goda grannsämjan sätts alltmer på prov, ju fler tåg som passerar och ju mer oro som sprider sig. För när tågen plötsligt börjar innehålla lik blir livet sig aldrig mer riktigt likt i Mano Majra.

/Tuija

fredag 17 april 2015

Chessmen av Peter May


Så var den läst; ”The Chessmen” den tredje och avslutande delen I Lewis-trilogin av Peter May. Boken följer i i mångt och mycket upplägget i de två första delarna. Handlingen utspelas på ön Lewis den största ön i ögruppen yttre Hebriderna. Huvudperson är Fin Macleod en ex-polis född och uppvuxen på ön. Efter några år i Skottland är han tillbaka på barndomsön och jobbar som säkerhetschef på en större egendom. Ett av egendomens stora problem är tjuvjakten och tjuvfisket. En av Fins vänner från barndom och ungdom är klart misstänkt. Samtidigt hittar man ett flygplan med en död kropp och döden har knappast varit naturlig. En polisutredning tillsätts. Stora delar av handlingen blir ännu en återresa till Fins uppväxt och ungdomsår, vänner och bekanta figurerar både i nuet och dået. Peter May är en god berättare, intrigen är bra och trovärdig. Persongalleriet äkta och levande. Ja, Peter May är ett av de bästa författarskapen jag har stött på på länge inom denna genre (spänning, polisroman).

/Carina

torsdag 16 april 2015

En stark debut

Lena Andersson är kanske mest omnämnd för sina böcker om den unga kvinnan Ester Nilsson som söker kärleken i svåråtkomliga män. Ikväll besöker hon stadsbiblioteket för ett scensamtal med förläggaren Björn Linnell om kärlek och relationsmakt.

Vad många kanske inte vet är att hon redan 1999 debuterade med boken ”Var det bra så?” en bok med en helt annan handling än kärlek och relationsmakt…Romanen handlar om en grupp människor som lever i den fiktiva och invandrartäta Stockholmsförorten Stensby och utspelar sig i huvudsak i mitten på 80-talet. I Stensby bor Lotta Svensson i en miljonprogramsområde med sin mamma och bror, men det förekommer även en hel del andra karaktärer som vi får följa. Karaktärerna har alltid någon form av koppling till Lotta och det är främst hennes klasskompisar i 9:an samt några av lärarna på skolan.

I skolan är respekten för såväl lärare som kamrater mycket låg. Eventuella framtidsdrömmar sopas under mattan. Vi möter en social misär där föräldrar väntar på barnbidraget för att få ekonomin att gå runt, lappade och trasiga kläder, bråk i trappuppgångar m.m. Rasism och främlingsfientlighet finns hela tiden underliggande men det som dominerar är fattigdomen. Utifrån anses Stensby vara något spännande och färgglatt där det sjuder av mångkultur. Man talar om mångfald och allt positivt som det medför. Spännande kryddor, fruktförsäljare på gatan eller varför inte en karneval? Medan de som lever i Stensby ser en annan typ av verklighet.

Karaktärernas språk är hårt och det är en hotfull och dyster stämning genom hela romanen. Lena Andersson berör här teman såsom klass, etnicitet och fattigdom. Historierna skildras genom ungdomarnas blick, så till skillnad från ”Egenmäktigt förfarande” och ”Utan personligt ansvar” där vi gräver oss in i en persons psyke är ”Var det bra så?” mycket mer fragmentarisk då perspektivet växlar mellan en massa karaktärer.

Boken anses vara en av de första böckerna som skildrar det ”nya mångkulturella Sverige”. Lena Andersson är själv uppvuxen mellan Stockholmsförorterna Tensta och Rinkeby och även om romanen inte är helt och hållet självbiografisk så innehåller den mycket av hennes egna erfarenheter från barndomen. Enligt Andersson själv så vill hon förmedla en annan bild av förortslivet med hjälp av romanen.

Själv tyckte jag att den påminde mycket om Jonas Gardells ”En komikers uppväxt” (1992) där vi får följa Juha och hans uppväxt i en förort till Stockholm på 70-talet. "Var det bra så?" stannar verkligen kvar i en och efter att ha läst den känner man ett starkt behov av att diskutera den med någon. Kanske på grund av dess starka ämnen och karaktärer.



/Sara

tisdag 14 april 2015

The girl on the Train av Paula Hawkins


För några månader sedan så började den här boken dyka upp på mitt instagramflöde och på många av de bokbloggar jag läser. The girl on the train blev väldigt snabbt omskriven och uppskriven. Naturligtvis blev jag nyfiken och var tvungen att läsa!
Paula Hawkins debuterar med den här nagelbitaren, och för att vara just en debut så blir jag väldigt imponerad. Det är en tät och välskriven thriller, som lyckas hålla mig i sitt grepp, och jag kommer på mig själv att längta tills jag får sätta mig ner och läsa vidare.
The girl on the train handlar om just en kvinna som åker pendeltåg in till London varje morgon och sedan tillbaka varje kväll. Samma sträcka, måndag till fredag, vecka ut och vecka in. Kvinnan heter Rachel, och hon ser fram emot sin tågresa varje dag. För tåget stannar alltid vid samma trafiksignal, och när tåget stannar där så kan Rachel titta ut genom fönstret och rätt in på en grupp med hus, deras altaner och bakgårdar. Samma hus, samma fönster och samma människor som bor där. Snart förstår vi att Rachel är ohyggligt olycklig, inget i hennes liv blev bra. Men de som hon varje dag tittar på genom tågfönstret, de har det perfekta livet. Framförallt paret i hus nummer 15, de som Rachel har döpt till Jason och Jess. Deras liv verkar helt fullkomligt, det känns som att Rachel känner de två redan. Och tänk om bara Rachel kunde få ha ett sådant där perfekt liv i den välmående förorten? Drömma går ju. Fast så en dag. En dag ser Rachel något från sitt fönster. Hon ser något som ger henne en chans att kanske sluta drömma och få stiga in i den där rosaskimrande verkligheten i hus nummer 15.
The girl on the train blir som sagt väldigt spännande, väldigt snabbt. Vi får i vissa kapitel följa Rachel, en tyst kvinna som sitter mitt emot oss på tåget, som inte säger något men som ändå vet allt och ser allt. I andra kapitel så möter vi istället paret i nummer 15, och även andra personer som bor på samma gata. Sakta men säkert vävs de olika historierna ihop, till en obehagligt men ack så underbart läskig berättelse. Till slut är det som att sidorna vänder sig av sig själva, i en allt snabbare takt! Det kännetecknar en bra thriller för mig, att det blir så spännande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen om jag inte omedelbums får veta hur det går.
The girl on the train är en lättläst bok på engelska, men den finns även alldeles nyutgiven på svenska: Kvinnan på tåget. Båda finns så klart på våra bibliotek! Jag hoppas att Paula Hawkins fortsätter skriva, för det här lovar gott inför framtiden. Och jag kan inte låta bli att snegla lite misstänksamt på mina medpassagerare på bussen…

/Malin