Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



tisdag 30 juni 2015

Store Bror av Lionel Shriver


Häromdagen så upptäckte två av oss att vi läst samma bok, och att vi båda var sugna på att skriva om den på bloggen! Ett bra tillfälle att försöka oss på en dubbelrecension. Boken som vi läst är Store Bror av Lionel Shriver. Denna tuffa författare, som inte skyr det vi inte vill tampas med, det vi inte vill se. Kanske ni minns boken Vi måste prata om Kevin som kom för ett antal år sedan, har man läst den så brukar den vara svår att glömma. Och den nya boken av Shriver är ännu en omtalad och omtumlande berättelse. Om något så kontroversiellt som fetma och beroendepersonligheter. Men den är skriven med ett, en liten smula i alla fall, humoristiskt anslag, som, bland annat, gör den till lite av en bladvändare.
Romanen rör sig iallafall kring Pandora och hennes storebror Edison. De har genomlevt en väldigt speciell barndom som barn till en TV-kändis, men har nu, i medelåldern, inte setts på fyra år. Förrän hon ska möta honom på flygplatsen. Och inte känner igen honom. Förrän hon inser att den groteskt store mannen som rullas av flygplanet i rullstol är hennes bror, den tidigare alltid så snygge, gänglige, charmerande, begåvade pianisten som lämnade barndomshemmet i sjuttonårsåldern för en jazzkarriär. Vad som har hänt under de fyra år som gått sen senast är den stora gåtan hon försöker nysta i under stora delar av boken, men de två första månaderna pratar ingen om det. Egentligen. För han, och allt sanslöst runt omkring honom, är bokstavligen elefanten i rummet som ingen vill låtsas om, av olika skäl. Och ingen - det är bland annat hon själv, som trodde att han kom för ett kortare besök, som utsträcker sig till outhärdliga två månader. Men det är också hennes man, hälsofreaket Fletcher, som håller på att gå upp i limning av situationens ohållbarhet, där Edison bokstavligen äter dem ur huset. Men det är också Fletchers två tonåriga barn från ett annat äktenskap, som tvingas leva mitt i denna cirkus av konflikter som Edison skapar. Och när det slutligen är dags för honom att återvända till New York ställs allting, verkligen allting, på sin spets. Och en annan resa tar sin början. Som har ett väldigt högt pris. Hur det slutar? Ja, verkligen inte som man hade trott, i alla fall! Och är det något Shriver kan, så är det att skriva rafflande slut.
Store Bror blir en berättelse om fetma, mat och allas vårt stundtals dysfunktionella förhållande till vår föda. Men det är även en berättelse om de starka och samtidigt sköra band som binder samman familjer och syskon. En berättelse om hur mycket man egentligen ska och kan göra för en annan människa, men även hur lite. Det är en jobbig roman att läsa. Fruktansvärt bra, men den väcker så många känslor under resans gång. Och när vi både nu spenderat en tid med Pandora och Edison, så vill de inte riktigt släppa taget. Shrivers bok är stenhård mot läsaren, och låter dig inte backa undan. En verklig läsupplevelse!

/Tuija och Malin

måndag 29 juni 2015

"Sanning med modifikation" av Sara Lövestam

Det kan låta som något du läst förut; en sexårig flicka försvinner spårlöst, mamman vill inte gå till polisen utan anlitar en privatdetektiv, som snart börjar undra om allt står rätt till med mammans berättelse. Men jag lovar - du har aldrig läst historien som Sara Lövestam berättar den!

Privatdetektiven motsvarar inga av de vanliga klichéerna i deckargenren. Han heter Kouplan, är 25 år (men ser ut som 12 enligt vissa). Han är papperslös, har kommit till Sverige från Iran och gömmer sig hemma hos en vanlig svensk familj. I Iran finns föräldrarna med akademisk bakgrund, och en bror som på något sätt har försvunnit. Så mycket mer får vi till en början inte veta om Kouplan.

Inledningsvis får vi heller inte veta så mycket om Pernilla, som är mamma till den försvunna sexåriga Julia. Pernilla och Kouplan framstår vid första anblicken som väldigt olika, men efterhand som vi får lära känna dem syns likheterna. De står båda utanför samhället på olika sätt, och lever på sätt och vis gömda båda två. De verkar också väldigt ensamma, och kontakten dem emellan kommer så småningom att handla om mer än det uppdrag Kouplan har åtagit sig.

Boken är oerhört välskriven, den är underhållande och spännande, men tangerar samtidigt aktuella och viktiga frågor för både individen och samhället. Kapitlen är precis lagom långa (en underskattad konst!) och man vill hela tiden läsa bara ett till och ett till... Slutet ska jag inte nämna mer om än att det är oväntat, och att jag verkligen ser fram emot att få möta Kouplan igen i höst, när nästa del i serien utkommer.

Sara Lövestam har också skrivit flera romaner, läs här vad Sara skrev om "I havet finns så många stora fiskar". Hon har även skrivit en bok om verb, som är något av det bästa jag läst om språk och grammatik (och som språknörd och f.d. svensklärare har det blivit en del...). Läs här vad jag skrev om "Grejen med verb".

/Åsa

fredag 26 juni 2015

De förklädda flickorna i Kabul


…är en ytterst intressant och välskriven reportagebok, som är skriven av den prisade, undersökande journalisten och författaren Jenny Nordberg. Det är en starkt gripande, egentligen rent förfärande, dokumentation av tillståndet i Afghanistan, i synnerhet för unga kvinnor och flickor.

Flickor förklädda till pojkar i Afghanistan är ju inget nytt fenomen i sig, tänkte jag när boken kom ut. Själv fascinerades jag redan när jag 2002 läste ungdomsboken ”Den osynliga flickan” av Deborah Ellis, och 2005 ”Samir och Samira” av Siba Shakib, som tidigare hade skrivit den fantastiska boken ”Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta”. Och det är precis så jag känner när jag läser den här boken. Den ger magont och fullständigt ofattbara bekräftelser på att urgamla, och då menar jag verkligen urgamla traditioner och sedvänjor, än i denna dag, styr de afghanska kvinnornas liv och öden fullständigt. Och tvingar dem att leva ett ytligt, förljuget, kuvat och fruktansvärt ensamt liv. Om de inte lever som pojkar. Om de inte fortsätter att leva som pojkar även när de börjar bli unga kvinnor. Eller, alternativt, lämnar landet. För visst är det ett sanslöst patriarkaliskt samhälle, på alla plan, men inte nog med det – sättet som kvinnor kuvar och manipulerar varandra på, går också utanpå det mesta…

För egentligen är det inte flickorna som driver på detta, som jag i min naivitet trodde – att de fick chansen att leva ett friare liv utklädda till pojkar. Istället förefaller detta fenomen, ”bacha posh”, vara allmänt vedertaget inom alla samhällsskikt, sedan urminnes tider, istället framdrivna av familjer med ett desperat behov av söner – av tusen olika anledningar. Men ingen, verkligen ingen, pratar om det – fastän de flesta känner någon som…. Men det är ett globalt fenomen, som finns i många länder, och underjordiskt. För just detta att kvinnor tar radikal ställning och vägrar vara sitt eget kön, eller förändrar sina döttrars, är inte särskilt smickrande för ett samhälle som betraktar sig självt som någorlunda utvecklat. Och inte heller ses det med blida ögon av religiösa och politiska ledare. De trotsar inte bara islam, utan utgör dessutom ett allvarligt hot mot nationalstaten, eftersom födelsetalen minskar om inte flickorna gifter sig och blir mödrar.

Men de verkliga problemen – för alla inblandade - uppstår ju egentligen när flickorna vant sig och förställt sig så länge, så att en återgång till flicka känns omöjlig för dem, och de vägrar att fortleva sina liv på det sätt som deras systrar tvingas göra. Ibland har de sina familjers stöd, men oftast inte. För de är ju en viktig inkomstkälla, såsom unga brudar (=handelsvara), för en fattig familj. Och detta ger Jenny Nordberg en väldigt intressant inblick i, genom att vi som läsare får följa historierna bakom en handfull unga kvinnor, med olika bakgrund och med olika utgångläge i livet idag, och deras brokiga livsresor. Det är synnerligen stark läsning. Avslutningsvis har jag valt några rader ur den inledande dikten i boken:
”Jag skulle vilja vara vad som helst i världen
men inte en kvinna
inte en afghansk kvinna”

Jag kan förstå det. Verkligen.

/Tuija

tisdag 23 juni 2015

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt


Jag är rätt så dålig på att läsa faktaböcker, det blir oftast så att jag fastnar i romanträsket. Och vilket härligt träsk det är! Dock så är Expeditionen av Bea Uusma nog en av mina favoritfaktaböcker, jag går gärna fortfarande tillbaka och bläddrar i den. Det var en helt magisk läsupplevelse. Men nu har jag en favorit till!
Carina Bergfeldts alldeles rykande färska bok Sju dagar kvar att leva är en berättelse om brott och dödstraff. Journalisten Bergfeldt möter Vaughn Ross, som sitter på death row i Texas, med en vecka kvar att leva. Texas är för övrigt den amerikanska delstat som avrättar flest fångar, och boken igenom blir vi matade med en lagom mängd skrämmande statistik. Vi får tillsammans med författaren möta såväl offer som mördare, oskyldiga och skyldiga, vänner och familjer. De som blev kvar men också de vars liv släckts av någon annans hand. Samt de fångar som faktiskt släpptes, när bevisningen togs om, och sedan ska klara av ett liv i frihet efter 18 års isolering, en isolering utan mänsklig beröring. I boken kommer även de som arbetar med dödstraff till tals. Fängelsedirektören som tar emot den dödsdömdes sista ord på britsen, och som betänksamt räknar efter hur många människor som han har sett dö, med giftet sipprande ut i ådrorna. I några kapitel träffar vi även Pastor Jim Brazzil som arbetat som präst inom kriminalvården. Det mötet som jag som läsare får vara med om med denne godmodige man, det glömmer inte jag.
Ämnet i sig är så klart det som gör den här boken fascinerade. Men det är samtidigt bara en bråkdel av vad jag tycker den här boken handlar om. Det är även en bok som handlar om hur vi människor behandlar varandra, i stort och i smått. Den handlar om straff, skuld, hämnd och skam. Och framförallt så handlar den kanske om tid. För aldrig är tiden så dyrbar och mätbar som för den som endast har sju dagar kvar att leva. Eller för den som väntar på att få sin hämnd och upprättelse. Eller för den som väntar och väntar på sitt fastställda dödsdatum.
Sju dagar kvar att leva är en omskakande bok, och oerhört välskriven. Bergfeldt har en känsla för språket, och ibland är det som att jag läser en roman. Jag tänker även att den här boken är en viktig bok för oss, för att vi ska förstå och för att vi ska ifrågasätta.

/ Malin



måndag 22 juni 2015

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo

Den 23 år unga kinesiskan Zhuang skickas till London för att studera engelska. Föräldrarna, som har en skofabrik, har en baktanke med språkstudierna. Zhuang ska hjälpa dem att etablera internationella affärskontakter. Så direkt från den kinesiska landsbygden, ensam och med pass och lexikon i handen hamnar hon i en smutsig och grå storstad där allt är nytt och främmande. Med hjälp av sitt lilla lexikon ”Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok” börjar hon föra dagboksanteckningar på det annorlunda språket. Boken är skriven just så. Språket är fattigt och onyanserat med udda ordval och konstig meningsbyggnad. Just detta är bokens charm. Det stilistiska greppet fångar träffsäkert hur människan famlar sig fram bland främmande ord och uttryck i en miljö där alla runt omkring äger språket.
 
Boken är dock så mycket mer. Zhuang träffar en man och förälskar sig. Hon hamnar i en tillvaro med sex, tal om frihet och individens rätt till utveckling.
 
Kärlek är helt olika begrepp, tillstånd i Kina och London. Väst ställs mot öst och all hennes tidigare livserfarenhet. Resan till London blir också en resa av personlig utveckling för Zhuang.

/Carina

torsdag 18 juni 2015

Vad jag ska läsa under mitt äppelträd i sommar

En något kylig försommar är äntligen här och i skrivande stund har jag en vecka kvar till en efterlängtad liten semester. I vanlig ordning bunkrar jag upp med böcker som jag inte hunnit läsa under våren.

Eftersom jag spenderar kvällar och helger i grönsakslandet så blir det en hel del läsning på det ämnet. Ronny Ambjörnssons "Den hemliga trädgården" erbjuder kanske inga handfasta tips om hur man bäst flyttar en pion eller får till den bästa jorden utan handlar i första hand om vad trädgårdar betyder och har betytt för oss människor. Vi får ta del av hur trädgårdar presenterats i litteraturen samt historiska återblickar på till exempel morfaderns koloniträdgård.

I april ställde jag mig i kö på årets psykologiska thrillers, "Kvinnan på tåget" av Paula Hawkins som Malin bloggade om för ett tag sedan. Och det verkar tyvärr som om jag inte hinner få den innan måndag. En bok som liknar Hawkins och som även jämförts med Gillian Flynns "Gone girl" är A. S. A. Harrisons "Hustrun", om ett gift par där hustrun nu tröttnat på makens ständiga otrohet och ruvar på en hämnd.

I augusti beger jag mig till Kalifornien och är därför lite nyfiken på några av James Ellroys klassiska deckare som oftast utspelar sig på USAs västkust. Jag lånar hem "Mördare på drift" om en seriemördare i San Francisco.

Slutligen blir det även en hel del serieböcker i vanlig ordning. "Total panik" av Tomas Zackarias Westberg, "Kurs i självutplåning" av Henrik Bromander och "Torskarnas pride-parad" av Sara Hansson, för att nämna några.

Trevlig sommarläsning!
/Sara

onsdag 17 juni 2015

"How Big, How Blue, How Beautiful" av Florence + The Machine

Även om Obamas motståndare nu har majoritet i båda kamrarna, vilket innebär att att han inte längre får en chans att ens försöka förändra något, kan han trösta sig med att han ändå har kontroll över sina spellistor på Spotify. Skämt åsido, flytten från Chicago till Washington må ha lett till förkrossande desillusion, men i Obamas spellistor finns bevarat den ursprungliga känslan av hopp, något som särskilt återspeglas i valet av låt av Florence + The Machine i en av spellistorna. "You've got the Love" blev inte bara en stor hit då den släpptes 2009, utan kom också att representera hopp om framtiden; ett bräckligt hopp, skulle det visa sig. På Florence + The Machines nya album, "How Big, How Blue, How Beautiful", handlar titelspåret om att följa sitt hjärta, även då det brustit, för att våga drömma igen. Även de andra låtarna uppvisar ett trots, en ovilja att göra det enkla och förväntade, det som mest behagar fansen och minst misshagar belackarna. Detta, att trotsa rädslan för misslyckande för att göra det man tror på, är beundransvärt, oavsett vad man har att säga om resultatet.

Vad har då kritikerna att säga om albumet? Musiktidningen NME berömmer låtskrivandet och låtarnas framförande och menar att sångerskan Florence Welch är mer introspektiv än tidigare. Svenska Dagbladets gör gällande att bandet "rör sig mellan ett sound som går hem hos den breda massan men med säregna drag", medan det i Dagens Nyhters recension går att läsa att albumet stundvis blir "lite platt, men ofta en uppvisning i vackra ballader." Mest positiv kritik får albumet av musikmagasinet Hymn: "Det som ändå fastnar mest är hur bra Florence Welchs unika röst låter på skivan och hur hon lätt och ledigt går från låga sårbara toner till de höga nästan predicerande toner som är hennes kännetecken".
/Johan
"How Big, How Blue, How Beautiful" finns att låna på Karlskrona stadsbibliotek.

tisdag 16 juni 2015

Breaking Light av Karin Altenberg


Den här författaren tipsade mig en kollega om, det är en av många fördelar att jobba med andra människor som gillar böcker lika mycket som en själv, hela tiden upptäcker man nya böcker! Karin Altenberg är född i Sverige, men bor och arbetar i Storbritannien. Och skriver böcker på engelska, men inte på sitt modersmål svenska. Men jag kan alltid hoppas att hon blir översatt, för det här är en magnifik bok! Med det sagt så är det en oerhört vacker bok på engelska, språket är så skirt och snirkligt, men ändå väldigt lättläst.

Breaking Light är en historia om två pojkar, Gabriel och Michael, som växer upp i ett litet samhälle ute på den engelska landsbygden. Michael kommer som nyinflyttad, och blir en räddande ängel för Gabriel som är svårt mobbad i skolan och har inga vänner. Två pojkar som lever på det undantag som en trasig barndom kan vara. Tillsammans är de det starkaste som någon av dem har upplevt. Men tillsammans är de också det mest sårbara som någon av dem har upplevt. För en tvåsamhet, kan alltid bli en ensamhet, på en enda lång sekund när något inträffar som inte fick hända.
Nu kommer Gabriel tillbaks till Mortford, som vuxen man, till pojkarnas barndomsstigar och skogar. För att hitta sig själv igen, för att lära sig älska sig själv igen. Kanske kommer han även tillbaka för att hitta den där lilla pojken som han en gång var. Kvar finns såren, det som aldrig sades och det som aldrig gjordes. Kvar finns människor från förr, men även nya människor som vill ha en plats i Gabriels liv.

Det här är en bitterljuvt skimrande berättelse, där det engelska ljuset är både blekt och blaskigt, hårt och frätande kritvitt men även förlåtande och varmt rosa. Breaking Light är en bok som drabbar mig djupt, långt in i hjärtat. Jag kommer på mig själv att vilja sträcka mig in i boken, genom ett dammigt fönster, och lägga en varm hand på huvudpersonernas axlar och säga mjukt i deras öra: Jag är med dig, du är inte ensam. Det är en väldigt fin bok, som slår an en sträng hos oss alla. Passa på att låna hem den över sommaren, det är verkligen en historia som gör sig under ljusa kvällar och ljumma dagar.

/Malin

måndag 15 juni 2015

"Under all denna vinter" av Negar Naseh

Under all denna vinterHelene ska få besök av sin mamma, som hon inte har träffat på länge. Mamman har aldrig tidigare varit hemma hos Helene, och hon har heller aldrig träffat hennes sambo. Helene och Adam bor i ett hus i Västerbotten där han har sina rötter, medan mamman bor kvar på ön i Stockholms skärgård, där Helene är född och uppvuxen.

Innan besöket lägger Helene mycket tid på förberedelser för att allt ska vara perfekt och för att mamman ska känna sig hemma. Hon bakar hennes favoritskorpor, och hon bakar om dem flera gånger för att få dem precis så som mamman vill ha dem. Hon köper böcker som hon tror hennes mamma skulle gilla, för att kunna lägga dem i en till synes slumpvis vald hög på nattduksbordet i gästrummet. Men det verkar inte som om hon gör allt detta med glädje utan snarare nervöst och med en oro över att det inte ska vara bra nog.

Redan här anar man att förhållandet mellan Helene och hennes mamma är lite komplicerat. Helene verkar ha kluvna känslor för sin mamma. På ett sätt ser hon upp till modern och försöker efterlikna henne, men samtidigt verkar hon nästan förakta henne och vilja ta avstånd från den hon är, med den fina överklassbakgrunden som skär sig mot Adams enklare bakgrund och livet de lever tillsammans.

Berättelsen blir ett tätt drama, som utspelar sig under de få dagar mammans besök varar, och med ett fåtal personer inblandade. Vi ser allt genom Helenes ögon, även modern, och det är Helenes version av det förflutna och sanningen vi serveras. Frågan är om problematiken bara finns inom Helene, och om modern upplever det annorlunda? Som läsare börjar man tvivla på vad som egentligen har hänt och vems version av sanningen man ska lita på.

Boken består av två delar; en roman på drygt 200 sidor och en arbetsdagbok på drygt 100 sidor, som skildrar skrivprocessen med boken. Författaren beskriver vad hon läser och inspireras av under skrivandet. Hon läser mycket om hur andra författare arbetar och testar olika modeller för att hantera sitt skrivande. Romanen kan läsas fristående och har sitt eget värde, men arbetsdagboken tillför en ny dimension, och förklarar en del saker i romanen.

Negar Naseh är född 1984 och studerar till läkare i Uppsala. "Under all denna vinter" är hennes debutroman, och den blev nominerad till Borås tidnings debutantpris 2015.

/Åsa

fredag 12 juni 2015

”Vi bara lyder : en berättelse om Arbetsförmedlingen”

Forskningsprojektet som Roland Paulsen jobbar i har som en utgångspunkt: ”Teorin är att vi i arbetslivet begränsar vår reflektionsförmåga till tekniska problem och undviker att ställa frågor kring mening och syfte…” Han förväntas göra någon form av etnografisk fältstudie – ”helst i en organisation där trycket på att begränsa tänkandet kan antas vara särskilt stort”. Bokens undertitel säger oss vilken ’organisationen’ blev!


I boken kan du bland annat läsa att produktiviteten i Sverige radikalt har ökat samtidigt som arbetstiden håller på att förlängas och att ”de samlade lönerna idag är nere på samma nivå som under första världskriget”. Du får ta del av Milgram-experimentet, ett socialpsykologiskt test som genomfördes på 1970-talet, som i huvudsak gick ut på att se vad människor var kapabla att göra vad gäller lydnad gentemot övermakten.

Vi får läsa om tjänstemän på Arbetsförmedlingen som gör nästan allt för att hålla skenet uppe men ibland går det över gränsen till och med för de mest lojala mot systemen och ledningen ”Vi får ha lite tålamod och hålla ihop och så får vi gå in på toa där inne och kräkas i vasken när vi blir upprörda”.

Här berättas om dem som hatar Arbetsförmedlingen på grund av det sätt de behandlats och som formar grupper för att protestera, ibland urartar det till rena våldshandlingar. Vi får befinna oss i rummet där de som hamnat i Fas 3 får sitta och lyssna på saker och uppmanas göra saker som är på så låg och meningslös nivå så att någon av dem Roland Paulsen pratat med till och med har en skräck i sina ögon. En kvinna uttrycker det som att ”Jag måste sänka mig till en nioårings nivå för att klara av de här övningarna”.

Det ryms oerhört mycket mer i boken och jag kan inte annat än med en dyster känsla över sakernas tillstånd ändå rekommendera dig att läsa boken.


/Lotta