Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 4 februari 2016

Den store Blondino av Sture Dahlström

Den store Blondino brukar räknas som en av Sture Dahlströms allra främsta böcker. Den som inte har stiftat bekantskap med Dahlström gör bäst i att spänna fast säkerhetsbältet.
Att läsa Dahlström är nämligen som att färdas trehundra kilometer i timmen på en trafikerad motorväg, med trasiga bromsar och förbundna ögon...i motsatt fil.

Boken kretsar kring avantgardefilmaren Fitzenstrahl. En dansant manschauvinist och sol-och-vårare av mytologiska mått. Han gör nämligen precis allt som faller honom in. Han reser jorden runt, antar falska identiteter och bosätter sig på toppen av Eiffeltornet. Bokens huvudtema är det gigantiska filmprojekt Fitzenstrahl tänker arrangera. En filmscen med tvåhundratusen nakna statister. Hemligheten är att han tänker göra det improviserat, utan manus och utan film i kameran.

Ingenting är omöjligt i Dahlströms surrealistiska värld. Därför blir man knappast överraskad när han blir han inlåst i en gigantisk filmstudio och utnyttjad som surrogatpappa åt en ny befolkning. I ett annat kapitel skapar han en fejkad mammut som han sedan visar upp, tjänar pengar på och blir en världsnyhet. Det är energifyllt, galet och skrivet med pulserande livsglädje. En energikick signerad Sveriges största beatförfattare. 

En dansande man grubblar inte på döden eller inspirationen, han dansar fortare och fortare tills det börjar brinna i skosulorna, han dansar tills publiken skrikande reser sig ur bänkarna, han dansar tills kristallkronorna i teatern börjar gunga och de små männen i orkesterdiket faller avsvimmade från stolarna, han dansar tills teaterdirektören kommer springande och skriker stoppa den där galna svensken innan han jämnar huset med marken.

/Henrik

onsdag 3 februari 2016

"The Queen of the Tearling" av Erika Johansen

"The Queen of the Tearling" är första delen i en fantasytrilogi i vilken två delar hittills kommit ut. Filmatisering av boken är på gång, med 25-åriga Emma Watson i rollen som den nittonåriga huvudpersonen. I skrivande stund finns boken inte översatt till svenska, men dess engelska är lättfattlig, lyckligtvis utan att vara på detaljrikedomens bekostnad. Trots att handlingen är förlagd till en fjärran framtid är det en medeltida värld som Johansen skickligt tecknar och dess krig och umbäranden påminner om medeltidens vedermödor och beskrivs utan censur. Relationer mellan individer, förhållanden mellan samhällsskikt, allt beskrivs välfångat och tillåts vara precis så komplicerat som verkligheten är. Just att världen och människorna är så verkligt beskrivna gör att när väl fantasyelement introduceras ter sig händelserna vara övertygande trovärdiga.

Romanen utspelas som sagt långt in i framtiden då civilisationen fallit sönder, teknologin har förstörts och kunskapen om hur man återskapar den har försvunnit. Ur ruinerna har medeltida samhällen med kungadömen och feodalstyre växt fram. Huvudpersonen, Kelsea, är en ung kvinna som blir tvungen att som drottning styra över ett rike hon bara känner igen från de böcker hon läst som barn. Kelsea har uppfostrats i en stuga i skogen, undangömd eftersom hennes liv hotas av fiender som vill beröva hennes släkt på makten. Då hon reser med ett följe soldater till slottet som kallas "the Keep" blir det allt tydligare för henne att hennes mor inte varit en rättvis eller omtyckt regent, och det är nu upp till henne om mönstrets ska brytas eller om historiens misstag ska upprepas. Karaktärerna är omsorgsfullt och levande beskrivna och det är lätt att leva sig in i huvudpersonens prövningar, och vi läsare hålls på halster ända till slutet, då man tillåts lite andrum innan man ivrigt tar sig an nästa del.
/Johan

tisdag 2 februari 2016

Sjuka själar av Kristina Ohlsson


Jag har inte läst någon vuxenroman av Kristina Ohlsson tidigare, men hon har en gedigen hög med deckare bakom sig samt flera bra barnböcker. Sjuka själar marknadsförs som hennes första skräckroman, vilket givetvis gjorde mig mer än intresserad, så jag lånade hem den som e-bok.
Jag är inte helt säker på att Sjuka själar kvalar in som just skräckroman, i alla fall inte enligt mina egna högst personligt anpassade regler. Men det här är bra spännande och lite lagom otäckt vad man än kallar det!
Lukas återvänder till Kristianstad efter tio års frånvaro. En frånvaro som enligt honom själv ändå varit för kort. För spåren och trasigheterna av det som hände honom då är fortfarande alltför färska. För tio år sedan, när Lukas var 19 år gammal så försvann han spårlöst. Han var den siste utav tre personer som en dag inte kom hem, och spåren efter dem kallnade innan de ens hann bli varma. Några veckor efter försvinnandet så hittas Lukas sönderslagen på en lekplats. Men de andra två är hopplöst borta. Lukas minns inget av det som hände, och får snart fly hemstaden för att han inte står ut med familjen och omgivningens frågor och misstänksamma blickar.
Men nu är han tillbaka i villaområdet för att tampas med sina demoner, som han tror mest sitter i hans huvud. Lukas återkomst sätter dock igång en massa känslor hos människor runt omkring honom, och plötsligt är det som att tio år inte har gått alls. Och snart börjar märkliga saker hända igen. Kors hittas i trädgårdar, träd brinner och i den gamla prästgården viskar det och suckar i väggarna. Det förflutna hinner upp både Lukas och de andra som bor i kvarteret.
Sjuka själar är en spännande nagelbitare till roman, där Ohlsson skickligt spelar på våra rädslor. Ni vet, det där som de flesta av oss hickar till lite inför. Gamla historier om bygdens ondsinta galning, skuggor precis i utkanten av det du ser, ljud där det inte borde vara ljud och monstret under sängen. För mig som skräckfantast så saknar boken en del element, men som spänningsroman är den en tiopoängare! Jag hoppas och tror att Kristina Ohlsson har mer skräck i sin penna, och jag ser fram emot att hon utvecklar det framöver. Men med det sagt så vill jag ändå citera en vän till mig som läst den på min inrådan, som lyssnade på den ensam på jobbet en morgon och som till slut fick stänga av då det blev alltför otäckt…

/ Malin

måndag 1 februari 2016

"Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera" av Sara Granér

Som vanligt när det gäller Sara Granér är titeln på hennes senaste seriealbum bara helt genial. Hur följer man upp "Det är bara lite aids" och "All I want for christmas is planekonomi"...? Jo, med en variant av Ann Heberleins välkända boktitel, fast något mindre dramatiskt förstås. "Leverera" verkar numera ha blivit ett modeord, som används även i situationer där man helst inte vill tänka i dessa termer, exempelvis om vård och omsorg. Just arbetsmarknaden och de krav som ställs både på de som har arbete och på de som inte har det, är ett tema som ofta återkommer hos Granér.

Ibland förvrider hon perspektiven genom att hon tar en känd företeelse, men placerar den i en helt annan kontext. Svårt att förklara men det blir väldigt roligt, och ger dessutom ett annat och oväntat perspektiv på frågan. Exempelvis resonerar hon kring en stad med hjälp av uttryck som oftast används om invandringen. "Har vi råd med Eskilstuna? Hur mycket Eskilstuna kan ett litet landskap som Södermanland hantera?" Även arbetsmarknaden beskrivs i termer som påminner om en opålitlig partner - ringer inte som utlovat, håller inte sina löften och låter dig våndas i väntan på besked. Sara Granérs råd är lika enkelt som brutalt; gör slut med arbetsmarknaden - du förtjänar bättre!

Granérs figurer är lätt igenkännbara, grovt tecknade, fulsöta och nallelika. Formen är både enrutingar och längre serier. Det är mycket och tättskriven text att ta till sig, och ibland krävs både eftertanke och omläsning för att inte missa något. Trots albumets titel är det ingen tvekan om att Sara Granér levererar, och ingen som läst hennes tidigare album lär bli besviken.

/Åsa

fredag 29 januari 2016

"Rörelsen" av John Ajvide Lindqvist

"Rörelsen: den andra platsen" är en prequel, en föregångare till "Himmelstrand", som Malin skrivit om tidigare. Böckerna kan läsas fristående, men man får ut mer av att läsa dem ihop. "Rörelsen" är delvis självbiografisk. Den handlar om den 19-årige John Lindqvist, som i likhet med författaren själv flyttade in till Stockholms city i mitten av 1980-talet, för att försöka försörja sig som trollkarl. Han får hyra ett sjabbigt gårdshus på Luntmakaregatan, med dusch i tvättstugan. I duschrummet finns något okänt som först skrämmer John. Han ser hur hans grannar börjar besöka tvättstugan allt oftare och hur de förändras. Efter att en granne med manisk blick försökt få med honom dit flyr han. Men en dag när allt känns mörkt och hopplöst kan han inte längre stå emot löftet om "det andra", det nya och underbara som väntar i duschrummet...

"Rörelsen" är i första hand en skräckroman, men också mycket mer. Det är en beskrivning av det svenska samhället på 1980-talet - politiken, kulturen, musiken. John Ajvide Lindqvist är utan tvekan den bästa svenska skräckförfattaren, och det närmaste vi kommer Stephen King. Det finns så många likheter mellan dem, och i en gammal intervju läser jag också att Ajvide är ett stort fan av Kingen, och säger att han inspirerats av hans sätt att skriva. Skildringen av hur skräcken kan finnas mitt i det mest vardagliga behärskar de båda. Uppväxtskildringar är också något som båda är fenomenala på. Att återskapa en stämning och en tidsanda som gör att man nästan minns själv hur det var - trots att man kanske inte ens var född, eller är uppvuxen 10 år senare och 50 mil ifrån författaren. Också huvudpersonen John påminner så mycket om Stephen Kings "vanliga kille" som alltid råkar hamna i något mycket ovanligt. Och precis som King vävde en fantastisk och skrämmande berättelse kring Kennedymordet i "11.22.63", så tar sig Ajvide i bokens slutscen an vårt svenska nationaltrauma - Palmemordet.

Ajvide blir bara bättre och bättre. "Låt den rätte komma in" är en nutida klassiker, och "Rörelsen" ger bakgrunden till den, och till hur hela Ajvides författarskap danades där i det dystra gårdshuset intill Brunkebergstunneln med dess mörka hemlighet...

/Åsa

onsdag 27 januari 2016

"Ull" av Hugh Howey

Hugh Howey arbetade bland annat som datorreparatör och kapten på ett fartyg innan han ägnade sig åt författande på heltid. I en intervju med amerikanska National Public Radio har han sagt att "Ull" kan liknas vid TV-serien "Lost" - "fast med ett logiskt slut." Jag förstår vad han menar. "Lost" började som en science fiction-serie med tänkvärda filosofiska tankeställningar, men slutade som en fantasy-serie. Dess förvirrande slut var full av övernaturliga förklaringar och polariserade TV-seriens fans - hälften avskydde det, andra hälften älskade den emotionella aspekten av slutet, men ingen kunde säga att slutet var intellektuellt tillfredställande. "Ull" däremot, är konsekvent både intellektuellt och känslomässigt tillfredställande, från början till slut. Ingenting sker i "Ull" som inte har en vetenskaplig, empirisk förklaring, och "Ull" är därmed i varje beståndsdel science fiction; faktum är att romanen är själva sinnebilden av vad SF står för (uttryckt annorlunda är SF 100% "Ull"). Men trots detta är romanen aldrig didaktisk eller pedantisk då den förser läsaren med naturliga förklaringar på dess många mysterier.

Ramberättelsen är enkel. I en värld som blivit obeboelig har människan blivit tvungen att bo under jorden i en silo stor nog att rymma ett helt samhälle. Endast brottslingar får vistas utanför det underjordiska samhället, eftersom att vistas ovan jord innebär en snabb död. Men vad är det som har gjort världen livsfientlig? Strålning, luftförorening, syrefattighet? En kvinnlig mekaniker blir dömd till döden och tvingas ovan jord och blir där den första som nystar upp de många mysterier som ingen i hennes värld trott att de skulle fått en förklaring på. Bokens silo blir en mikrokosm av vår värld, och ger en skrämmande bild av hur vår värld kommer i se ut i framtiden då jordens resurser börjar ta slut. Huvudpersonen är smart som Lisbeth Salander, mentalt stark som Katniss Everdeen, och driven och självständig som Jane Eyre. De som har makten försöker hemlighålla sanningen om vad som finns utanför det underjordiska samhället och all historia som skett innan det senaste upproret. Detta skapar många konflikter och det är när de förtryckta konfronterar makthavarna och försöker omkullkasta ordningen som boken snärjs in i många spännande berättelsetrådar, och det hela blir en tät väv vars upplösning är oförutsägbar men ändå självklar i skenet av allt som tidigare skett, som de bästa slut är.
/Johan
"Ull",  finns att låna på Karlskrona stadsbibliotek.

tisdag 26 januari 2016

Små svarta lögner av Sharon J Bolton


Jag är sedan länge svag för Sharon Boltons böcker, och när jag fick nys om att hennes nya bok utspelar sig på Falklandsöarna så var jag inte sen på att plocka med den hem. En annan svaghet jag har är nämligen böcker som utspelar sig i utsatta och annorlunda miljöer där naturen får spela en av huvudrollerna. Och precis så är det i den här boken!
I Små svarta lögner befinner vi oss på Falklandsöarna under några stormiga dagar under hösten 1994, ett litet tätt sammansvetsat samhälle där alla känner alla. Catrin lever ensam långt ut på klipporna, i ett ensligt hus med valskelett i trädgården. Hennes enda sällskap är hunden och vinden som viner runt knuten. Snart så förstår vi att det inte alltid varit så, det har funnits fler i huset, två små pojkar och en make. Men pojkarna finns inte mer och maken har lämnat Catrin.För vad är det värsta din bästa vän skulle kunna göra mot dig? Ett ögonblicks sekund av ouppmärksamhet, olyckan som följer och så är två barn döda. Sorgen, hämnden och ilskan virvlar svart runt Catrin och valskeletten i hennes trädgård.
Men så börjar plötsligt barn försvinna på öarna. Gamla brott simmar upp mot ytan, svek och hämnd går hand i hand, blodet flödar och allt till ljudet av sorgsna valars sång. Inget är som vi tror och snart sneglar även jag misstänksamt på öborna. Bolton är som vanligt oerhört skicklig på sitt persongalleri, jag både ser och känner så för de här personerna som vävs djupare och djupare in i sitt nät av just svarta lögner.
Det här är en riktig spännande och välskriven historia, en bok vars sidor jag vänder så snabbt att jag nästan får papercuts. Falklandsöarna med sin konfliktfyllda historia, kriget ligger precis bakom invånarna och det är ett komplicerat förhållande öarna för med Storbritannien och Argentina. Livet här är på naturens villkor med även på villkor från ett land så långt bort. Små svarta lögner är en mörk och fascinerande bok, och Sharon Bolton är så vass på att föra in ett nästan poetiskt språk mitt i allt det svarta. Bolton är en författare som aldrig gör mig besviken, och dessutom väcker hon med denna bok en längtan efter Falklandsöarna i mig.
/ Malin

fredag 22 januari 2016

Nora Webster av Colm Tóibin

Tiden är sent 1960-tal och miljön är den irländska landsbygen. Nora är i 45-årsåldern och har just blivit änka efter Maurice, som var lärare i byskolan och en ansedd och uppskattad person i det lilla samhället. Hon är nu ensam med sina fyra barn. De två äldsta döttrarna studerar och bor inte längre hemma, men de två yngsta sönerna är fortfarande i skolåldern. Efter makens död måste Nora nu försöka gå vidare med sitt liv och hitta nya rutiner och sätt att leva för sig själv och barnen. Hon söker sig tillbaka till sitt gamla arbete, men mycket har hänt där sedan hon slutade. Nora försöker också prövande hitta nya sociala kontakter på egen hand, och blir ibland besviken och ibland glatt överraskad. Dessutom måste hon hantera alla människor som ständigt dyker upp vid hennes tröskel och vill beklaga sorgen eller prata om Maurice.

Av Noras tankar och återblickar på åren med Maurice, förstår man att det var han som stod i centrum, som hade alla kontakter och höll ihop sin familj. Nora befann sig i hans skugga, självvalt eller inte är svårt att säga. Klart är i alla fall att det är ett helt nytt liv som börjar nu. Berättelsen har ett ständigt närvarande vemod. Tempot är långsamt och eftertänksamt. Det är vardagliga små men betydelsefulla saker som skildras. Det handlar om relationer mellan människor, om småstadsmentaliteten på landsbygden, där alla vet allt om varandra. Mycket i berättelsen är så klart präglat av tid och miljö, men förvånansvärt mycket känns tidlöst, och handlar om frågor som alltid är aktuella.

Nora är en person som är svår att lära känna, både för människor i hennes närhet och för oss läsare. Hon blir aldrig ett offer, trots sitt utsatta läge, utan har en inneboende stolthet, som gör att hon klarar sig ur även svåra situationer. Ett par gånger väntar man sig att det ska ske något dramatiskt, men det händer aldrig. Boken är ovanlig på så sätt, det finns inget klimax och egentligen inget slut. Men något händer med Nora under berättelsens gång, och när man lämnar henne känns det hoppfullt, som om hon har kommit en bit på väg både med sitt sorgearbete och med sitt nya liv.

/Åsa

tisdag 19 januari 2016

Esther kanske av Katja Petrowskaja

"Klockan är nio minuter i tolv när jag ringer till Mauthausen, tidigare koncentrationsläger, idag minnesplats. En lång stund är det ingen som svarar. I fjärran ringer och ringer det. Det känns som om jag ringer till det förgångna och ingen finns där."
Vilken oerhört speciell bok och läsupplevelse det här blev! Katja Petrowskaja berättar om sin familjehistoria med alla dess hål och människor som på olika sätt fastnade i Europa och Ryssland under de två krigen.
En stor judisk släkt där få finns kvar, där namnen och personerna bakom aldrig fått sin historia berättad. Berättelsen tar Katja och oss över hela Europa och in i Ryssland, kors och tvärs genom tid och rum. Vi får möta Rosa som väntar på sin man längre än självaste Penelope, det svarta fåret Judas Stern, morfar Vasilij vars krig aldrig tog slut, en bråkdel av alla de som föll ner i hålet i Babi Jar och som aldrig tog sig därifrån och många många fler. Om de judiska gravstenarna i Kalisz som används som gatstenar, så att alla som går över dem trampar gravstenarna till stoft igen och igen..
Esther kanske är en svår bok att läsa, språket hackar sig fram med långa meningar som ibland inte sätter punkt, och hoppande mellan olika tider och människor. Men till slut hör jag henne, jag hör Katja sitta framför mig och berätta och då förstår jag att det är talspråk jag läser. När jag väl kommit på det, så ryms här helt otroliga storslagna öden och små vardagliga öden, och hjärtskärande meningar som etsas in i mig. Det är så starkt att jag dagen efter läsningen får gå tillbaka och läsa lite igen, för att mitt hjärta ska orka med.
Esther kanske, en bok om alla de vi söker efter i vår våldsamma historia, bara för att förlora dem igen i samma stund så fort vi finner dem i listor från olika tåg, rapporter och på foton. Och så även om den rotlöshet som hör till, när man inte vet vart man hör hemma och var de man älskar finns, om livet efter flykten. En stark bok som kräver något av sin läsare, men det är något jag gärna ger.


/ Malin

måndag 18 januari 2016

”Det som inte dödar oss”

Ska jag då våga mig på att skriva något om denna fjärde Milleniumbok, som ju är skriven av David Lagercrantz och inte av Stieg Larsson, av naturliga skäl… Jag har noterat att ingen av mina kollegor gjort det, antingen för att de faktiskt inte läst den – av olika skäl – eller för att det kan vara kontroversiellt att ha åsikter i sammanhanget. Jag ger mig på ett försök i alla fall!

Och ja, jag blev rejält underhållen. I ett synnerligen rasande tempo skildrar Lagercrantz ett par novemberveckor i Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders liv. Det är en historia av smått osannolika mått som serveras, dit jag inte tror att Stieg Larsson hade sträckt sig. Hans kännetecken var ju ändå att balansera det på den knivskarpa eggen av trovärdighet, som gjorde att man på något sätt ändå kunde köpa konceptet med Lisbeth Salander, denna i sig otroliga människa. Men nu blir det lite för bra, det mesta – helt ok för sitt underhållningsvärde, men det märks på många plan att det inte är Stieg Larssons signum över verket. Språkbruket, till exempel, har inte behandlats med samma omsorg som Stieg skulle gjort (där ett gediget redaktörsarbete kunde snyggat till åtskilligt slarv). Vilket i sig är en smula förvånande, att inte Lagercrantz själv kunde lagt sig lite mer vinn om korrekthet. För han kan, ju. Dessutom tar han till lite väl enkla knep för att informera läsaren, men egentligen Blomkvist, om massor av detaljer kring Lisbeths uppväxt, genom att låta den f d förmyndaren Holger berätta, men framför allt en kvinna som varit fostermamma till Lisbeths tvillingsyster. En kvinna som rimligtvis inte borde ha en aning om ens hälften som hon detaljerat delar med sig av.

Och här kommer jag osökt in på det som för mig känns som ett oförlåtligt fabricerande – dock utan att jag har belägg för det, för egentligen borde jag ha läst om alla Stiegs tre böcker för att kolla tidigare fakta. Hade Lisbeth verkligen en tvillingsyster? Det är inget jag har något som helst minne utav. Och dog inte Holger, förmyndaren? Visserligen fick han väl en stroke eller liknande, först, men jag har en känsla av att han nog också dog, så småningom. Vilket jag dock kan ha fullständigt fel i. Men att han skulle vara kristallklar och kunna berätta åtskilligt om Lisbeth för Mikael känns lite som en omskrivning av historien, det med. Men som sagt, det kan vara mitt minne som sviker, och inte Lagercrantz som sviktar… Trots allt detta hade jag ändå ganska god behållning av de femhundra sidorna, för det ska Lagercrantz ändå ha all heder av – det är en minst sagt fantastisk (!) historia han har hittat på!

/Tuija