Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



fredag 4 september 2015

"Allt går sönder" av Chinua Achebe

Chinua Achebe (1930-2013) var författare och litteraturkritiker från Nigeria. "Allt går sönder" kom ut på engelska 1958, och utspelar sig i det som nu är Nigeria i slutet av 1800-talet, precis innan den europeiska koloniseringen av Afrika började. Den handlar om Okonkwo, som tillhör igbo-folket, och bor i byn Umuofia. Där lever man i en gemenskap där familjen, traditionerna och dyrkan av de gudarna är viktiga. Okonkwo är en av byns mest ansedda män, och en stor krigare. Han är byns störste odlare av jams, och har en egen gård där han bor med sina tre fruar och åtta barn. Som person är han stolt och föraktar svaghet hos andra. Han har arbetat hårt för att nå sin plats i byns hierarki, och kräver att hans familj också ska göra det. De vet att den som sätter sig upp mot honom och hans vilja, blir också bestraffad.

I byn firar man varje år en högtid till gudarnas ära. Under firandet råkar Okonkwo av misstag döda en ung pojke. Att döda någon av den egna stammen är ett allvarligt brott, och straffas genom sju års fördrivning från byn. Man får inte ta med sig något, och ens hem och ägodelar bränns ner. Okonkwo tillbringar sju år i moderns hemby, där han får börja om på nytt och bygga upp sitt liv igen.

När de sju åren är över, återvänder han, men då är allt förändrat. Den brittiska kolonialmakten har sänt representanter till byn och upprättat domstolar och fängelse. En distriktskommissarie ska se till att freden upprätthålls. Kristna missionärer har också kommit till byn, och byggt en kyrka och börjat missionera sin tro bland invånarna i byn. Några byborna har också anslutit sig till den kristna kyrkan, bland annat Okonkwos äldste son. De flesta i byn har anpassat sig mer eller mindre till de nya omständigheterna, men Okonkwo med sin stolthet har väldigt svårt att acceptera den nya situationen, och försöker få med de andra i byn på ett uppror.

"Allt går sönder" har ansetts vara en milstolpe för den samtida afrikanska litteraturen, och den första som beskriver historien ur afrikanernas perspektiv. Achebe ville med sin roman visa att det fanns en afrikansk kultur och ett fungerande samhälle innan européerna kom. Språket är väldigt speciellt, kryddat med ord och uttryck och talesätt hämtade från igbo-kulturen. Achebe skriver på engelska, och han har ofta fått försvara att afrikanska författare använder sig av det engelska språket, trots att det var kolonisatörernas språk. Han menar att tillgången till det engelska språket har gjort det möjligt för afrikanernas egna berättelser att spridas och läsas över hela världen.

/Åsa

torsdag 3 september 2015

"Millie Birds bok om döda saker" av Brooke Davis...

…är en bok omtalad såsom en rolig och dråplig roadtrip, där en borttappad sjuåring i sällskap med två åttioåringar letar efter ledtrådar till mamman som försvann – tvärs genom Australiens öken. Lite besviken blev jag nog allt över det mesta av den beskrivningen, för det är inte alls humor i min smak – där det nog mest är de knasiga åldringarna som står för den – och borttappad är hon ju då rakt inte – snarare övergiven, och hur de ska hitta ledtrådar till mamman genom att försöka ta sig tvärs över Australien till Melbourne, ja det framgår inte alls. För den slutar lite märkligt och ganska öppet.

Men en smula originell är ju romanen onekligen. Det är brådmogna lilla Millie som står för ett av perspektiven, och hennes bidrag till historien är saknaden efter mamman, efter den döda pappan, fascinationen över att saker och ting, och människor, dör, och att hon till varje pris snabbt vill komma till Melbourne där hon tror sig hitta nya ledtrådar till mamman. Åldringarna Karl och Agatha lever sig igenom kapitlen i minnet av det förflutna – Karl i saknaden av sin älskade hustru och i längtan efter att göra oväntade och en smula obstinata saker (startskottet är att fly från ålderdomshemmet) och Agatha i sin absurda fixering vid att leva efter exakta klockslag och i iakttagandet av ålderstecken. Båda är minst sagt udda, i synnerhet Agatha som inte ens pratar normalt utan vrålar ut allt hon vill ha sagt. Båda lär de känna Millie och tar på sig uppgiften att tillsammans försöka hjälpa till att hitta den frånvarande mamman. Ett antal knasiga och dråpliga saker inträffar naturligtvis under resans gång, men oavsett det är detta ingen feelgood för mig – snarare tycker jag det är en ovanligt sorglig historia ur allas perspektiv, den kryper lite under huden på allas sorger, funderingar och tillkortakommanden. Men allra mest blir jag ledsen över lilla Millies belägenhet i livet och att den slutar så öppet som den gör… Men om allt detta kan man ju faktiskt tycka väldigt olika!

/Tuija

onsdag 2 september 2015

"100 ideas that changed film" av David Parkinson

I Frankrike talar man ofta om de nio konstformerna, där den sjunde konstformen, filmkonsten, är den yngsta av de alla. Den åttonde konstformen, fotokonst, är runt 160 år gammal, och den nionde konstformen, seriekonsten, fyller snart 200 år, eftersom den allra första serien publicerades 1825 i Skottland. Filmkonsten har bara funnits i omkring 120 år. Jämfört med de klassiska konstformerna, skulptur, arkitektur, målarkonsten, musik, lyrik och dans är filmen fortfarande i sin barndom. Få som tog del av den allra första stora filmvisningen kunde då, i Paris den 27 december 1895, ana att de var en ny sorts betydelsefull publik, vad vi idag kallar biopublik. Den här boken är riktad till alla som vill fördjupa sin kunskap om filmkonsten och filmhistorien.

Vad är det då för sorts idéer som den här boken behandlar? Det rör sig om teorier, tekniker och strategier som betytt mest för hur man använder rörliga bilder för att berätta en historia. Några av de mest intressanta idéerna är, i mitt tycke, dessa: montage, musical scores, subtitles, B movies, animation, flashbacks, voice-over, method-acting, television, 3-D, epics, exploitation, trailers, handheld camera, zoom, road movies, feminist film theory, blockbusters, sequels, remakes, digital video och computer-generated imagery (CGI). Allt som rör film, i den bredaste definitionen av vad film är, redogörs här för på ett kortfattat, underhållande sätt. Det blir aldrig torrt och akademiskt, utan man läser med förundran hur varje ny innovation revolutionerat filmskapandet, och man får genom denna fascinerande inblick ny uppskattning för den rörliga bildens sällsamma förmåga att trollbinda sin publik. Varmt rekommenderad till alla som älskar film.
/Johan
"100 ideas that changed film" finns att låna på Karlskrona stadsbibliotek.

tisdag 1 september 2015

Fågelmannen av Mo Hayder


För ett tag sedan, under en solig sensommardag så läste jag ut Fågelmannen av Mo Hayder. Det var en himla tur att det var ljust och soligt ute, för det här är en mörk bok. Kanske en av de mörkaste och blodigaste jag läst. Och då får jag ändå i mig rätt många skräckberättelser som utspelar sig på de svartaste av bakgator. Fågelmannen är dock en deckare, något jag provar på ibland, och den här hade jag hört mycket gott om i bokbloggarvärlden.
 Storyn i sig är knappast unik, ung ambitiös kriminalare i London får ett fall med fem svårt sargade kvinnokroppar på sitt bord. Förutom det brutala våldet så kännetecknas morden med att mördaren har sytt in en liten fågel i varje offers bröstkorg, därav arbetsnamnet Fågelmannen...
 Jack Caffrey är ny på jobbet, men han hemsöks av sin sedan länge försvunne bror och ett trassligt privatliv. Han kastar sig därför hejdlöst in i vad som snart blir en mardröm till mordjakt, på en av de värsta seriemördare som Storbritannien skådat. Den vanliga katt och råtta leken tar sin början, fast på ett välkonstruerat och rafflande sätt.

Fågelmannen är en väldigt bra och otroligt spännande bok, jag sitter som på tusen nålar, förtvivlat läsande tills jag får ont i ögonen. Men var ordentligt varnad. Det här är oerhört grafiskt, detaljrikt och våldsamt. Men vill du läsa en hysteriskt spännande bok, trots grymt innehåll? Läs den!
Vill bara varna för bokens partier med mäns våld mot kvinnor, det är inga lätta partier att ta sig igenom. Men det ska det heller inte vara. Vän av ordning kan ju undra varför man överhuvudtaget ska läsa något som är så våldsamt, men jag tycker ändå att berättelsen är så pass bra och välskriven att det är värt det. Det är en resa in i de mörkaste av hörn som den mänskliga hjärnan kan uppbringa, en resa in i de otäckaste av världar. Trots det så vill jag genast läsa mer av Mo Hayder, och mer om Jack Caffrey. Fast jag får nog ta något mer lättsmält först. För vissa partier av Fågelmannen är sådant som jag aldrig kan få oläst, om ni förstår vad jag menar.

/ Malin

måndag 31 augusti 2015

Mer Hilary Mantel!

I sommar har vi kunnat följa BBC:s fina tv-serie "Wolf Hall" efter Hilary Mantels böcker. Jag har ju i ett tidigare inlägg här, erkänt att just "Wolf Hall" för mig är en sån där bok som aldrig blev färdigläst. Nu önskar jag förstås att den hade blivit läst innan jag såg serien, men jag var nöjd ändå. Fantastiskt skådespeleri, framför allt Mark Rylance som Thomas Cromwell imponerade stort, och miljöer och kläder var också roligt att se.

Hilary Mantels självbiografi, "Skuggan av ett liv", som kom tidigare i år, läste jag däremot både snabbt och med stor behållning.

Hon skriver roligt, ärligt och direkt om sin uppväxt, sin sjukdom och om sin karriär som författare. En snabbläst liten pärla för den som vill ha en bättre bild av personen bakom de framgångsrika böckerna.




Hennes senaste bok "The assassination of Margaret Thatcher" är en novellsamling. Gemensamt för alla berättelserna är att stämningen är mörk, ibland lite cynisk, men också klart präglad av Mantels svarta, ibland lite underfundiga humor. I novellen som lånat samlingen dess titel, får en kvinna besök av en man hon tror är rörmokaren, men han visar sig mer intresserad av utsikten från hennes fönster. Året är 1983 och Margaret Thatcher är premiärminister i England. Hon har just gjort en ögonoperation på en klinik, vars entré man har god utsikt över från nyss nämnda fönster...

Jag kommer definitivt att läsa mer av Hilary Mantel, och nästa bok blir nog en av hennes äldre, "An experiment in love" kom ut 1995 och skildrar kvinnlig vänskap och kärlek i 60-talets London.

/Åsa

PS! Du missar väl inte höstens första Café Bokstugan? Vi ses i stadsbibliotekets hörsal imorgon tisdag kl. 18! På temat "Världslitteratur" har Johan, Josefin, Lotta och jag samlat ihop en hel hög med spännande boktips från delar av världen som inte syns så ofta i mediebruset. Som vanligt blir det fika från Systrarna Lindkvists för liten slant, och förstås bokutlottning! Välkommen!

fredag 28 augusti 2015

To kill a mockingbird av Harper Lee


Denna sommaren har jag läst ”To kill a mockingbird” av Harper Lee. Boken gavs ut 1960 i USA och räknas till en av de amerikanska klassikerna. Har länge funderat på att läsa den och i sommar blev det då äntligen av.

”To kill a mockingbird” är mycket bra. Flickan Scout för ordet, berättar om det som händer och hur hon upplever allt. Hennes far, Atticus är änkling. Scout har sin äldre bror Jem som idol och förebild, som små hänger de ihop och leker jämt. En annan viktig person i hushållet är Calpurnia, den svarta hushållerskan.

De lever sedan generationer tillbaka i det lilla samhället Maycomb, Alabama. I Maycomb känner alla alla. Det finns oskrivna seder och bruk som gäller, som Maycomb-bo finns detta i ryggraden. Samhället har tydliga sociala skikt; tjänstemän, stadsbor, bönder, arbetslösa, fattiga, svarta. Atticus är advokat för staten, så familjen finns i det övre samhällskiktet.

Bokens kärna är barndomsskildringen. Scouts tankar och funderingar om det som händer och varför det händer. Med öppna och oskyldiga ögon blir hon vittne till mänskligt beteende som förvirrar och väcker frågor. Atticus tilldelas uppdraget att försvara en svart man anklagad för våldtäkt på en vit ung kvinna. Den vita unga kvinnan tillhör en familj som idag kallas ”white trash”. White trash står långt ner på samhällsstegen, men anser sig själva vara bättre än de svarta.

Detta försvarsuppdrag startar en serie händelser där mycket är obehagligt. Harper Lee har fångat den amerikanska södern i ett nötskal. Rasismen, fördomarna, hatet, kärleken, den sociala skiktningen, lynchmobbarna, den polerade ytan. Mänskligt beteende när det är som bäst och värst.

Absolut en klassiker och rekommenderad läsning!

Något som jag helt hade missat var uppståndelsen kring ett nyfunnet ej publicerat manuskript av Harper Lee – ”Go set a Watchman”. En fortsättning på ”To kill a mockingbird”!

”Go set a watchman” finns att köpa nu. Den ska förstås läsas, men längre fram i höst.

/Carina

torsdag 27 augusti 2015

Gurun i Pomonadalen

Ja, så heter Mikael Bergstrands tredje och avslutande del om de goda vännerna Göran Borg från Malmö och indiern Yogi. Den första delen ”Delhis vackraste händer” rönte stor uppmärksamhet – välförtjänt – och uppföljaren ”Dimma över Darjeeling” har också lästs av många, som tjusats av den gode Yogi och hans uppfriskande indiska livsinställning, liksom av Göran, som trots alla sina tillkortakommanden är så svår att inte tycka om! Båda dessa böcker utspelade sig huvudsakligen i Indien, så dock inte denna sista del. Visst börjar den där, den tar till och med vid precis där den förra slutade, nämligen vid Yogis bröllop i Indien. Men efter några veckors bröllopsresa, som Göran följer med på (!) till både Varanasi och Taj Mahal, så återvänder Göran hem till sin minst sagt miserabla vardag. Som dock får ett abrupt slut när Yogi en dag, överraskande står utanför hans dörr. Det blir upptakten till en både rolig och dråplig sommar – först säljandes vackra indiska sjalar på Malmös gator, och sen en än mer rolig och dråplig tid på Österlen! Göran åtar sig nämligen att hålla efter hus och trädgård i Rörum åt hans mammas fästman, medan de semestrar i södra Europa under sommaren. Tillsammans med Yogi blir de vida berömda…

Det är även denna gång synnerligen trevlig läsning – trots alla knasigheter finns där både tanke och känsla bakom, och man kan, som sagt, inte annat än älska dem, även om det aldrig kan bli som i den första boken – som det ofta brukar. Men nu har jag tagit farväl av dem, och ser med spänning fram emot vad Mikael Bergstrand kan åstadkomma efter detta!

/Tuija

onsdag 26 augusti 2015

Ultimate Sinatra av Frank Sinatra

Det är i år hundra år sedan Sinatra föddes. I samband med detta jubileum har Capitol/UMe släppt en CD-samling innehållande 4 skivor och en mycket fin bok om Sinatra. Här finns låtar från hans tid med skivbolaget Columbia från mitten av 1940-talet till början av 1950-talet. Därefter är låtarna nästan uteslutande från hans tid med Capitol. Sinatra älskade att spela in musik och att arbeta hårt. Han gjorde under sin karriär, som omspänner större delen av 1900-talet, 1400 inspelningar. Han producerade också åtta filmer, och medverkade som skådespelare i mer än sextio spelfilmer. Under sin sex decennier långa karriär arbetade han konsekvent med några av den tidens mest erkända musiker, däribland Count Basie, Nelson Riddle, Duke Ellington, Quincy Jones och Antonio Carlos Jobim. I slutet av sin karriär sjöng han även duetter med några av förra århundradets mest populära rockmusiker, som exempelvis Bono i U2, och Sinatra sjöng även in rock-influerade låtar, som "Come rain or shine" och "That's life". På frågan om vilka som är hans favoritlåtar svarade Sinatra att det var omöjligt att välja ut de bästa. Däremot kunde han räkna upp de album han ansåg var de främsta: "Only The Lonely", "Wee Small Hours", och "Come Fly With Me". I så gott som varenda låt Sinatra sjunger framkommer det tydligt att han njöt fullt ut av musiken han var med om att skapa.
/Johan

tisdag 25 augusti 2015

Mina hjältinnor – Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket av Samantha Ellis


Det hela börjar med att Samantha Ellis tillsammans med en kompis vandrar runt på de drömska hedarna i Yorkshire och hamnar i en hetlevrad diskussion över vilken romanhjältinna det är bäst att vara, Jane Eyre eller Cathy Earnshaw. Ellis har alltid vurmat för den olyckliga och passionerade Cathy vars kärlekshistoria med Heathcliff går så fruktansvärt dåligt. Men så där ute på heden ryter väninnan ifrån, att Cathy var ju en fjantmaja som bara bölar och lipar hela tiden, tacka vet hon Jane Eyre som tog för sig och inte lät någon trampa på henne!
Bokmalen Ellis blir lätt chockskadad av detta påstående och bestämmer sig för att nu, i vuxen ålder återbesöka sina forna bokhjältinnor för att se vad hon egentligen känner för dem idag.
Och vilken resa det blir! Anne på Grönkulla, Scarlett O´Hara, Bridget Jones och Lizzy Bennet är några av alla dem vi får träffa igen eller träffa för första gången. Patti Smith, Sylvia Plath och Virginia Woolf dyker upp i olika kapitel, bara för att nämna några författare som finns med i den här strålande boken. Samantha Ellis läser om alla sina favoritböcker och sätter författarna samt deras böcker under lupp. Jag blir under läsningen nostalgisk och förtjust, för många av Ellis hjältinnor har även varit mina. Men det är en del av böckerna som jag inte har läst, men jag blir ordentligt nyfiken och min läslista byggs på med flera titlar. Det är en styrka med boken, inte någon gång känner jag att jag missar något för att jag exempelvis inte har läst Cold Comfort Farm när Ellis skriver om den, utan att jag snarare blir väldigt sugen på att läsa den.
Mina hjältinnor handlar inte bara om att återupptäcka böcker man en gång läst och älskat, utan lika mycket om en ung tjejs resa mot att bli en vuxen kvinna. Med hjälp av böckerna försökte Ellis under sin uppväxt ta reda på vad hon önskade med sitt liv, samt sätta ord och handling på det hon kände. Flera av oss kan nog koppla en viss bok till ett visst skeende i livet. Och Ellis gör det så bra, att jag blir alldeles bubblig av glädje när jag läser det. För jag känner igen mig så väl!
Samtidigt är det med en skräckblandad förtjusning jag läser om gamla älsklingar, för det är inte alltid de har åldrats med värdighet. Och det är något även Samantha Ellis upptäcker när hon träffar på vissa av sina hjältinnor, som kanske inte är några hjältinnor längre, nu när hon ser på dem med den vuxna kvinnans ögon.
Ibland kanske vissa av de böcker jag en gång läste sönder ska få vara kvar i det rosaskimrande ljuset på piedestalen jag satt dem på.
Mina Hjältinnor- eller vad jag lärde mig av att läsa för mycket är en alldeles underbar och förtjusande bok, både för oss boknördar men även för alla andra. Det är en bok om att vara vuxen men ändå alltid ha den där lilla tösen någonstans inom sig, och att värna om henne och de drömmar hon en gång hade.

/ Malin

måndag 24 augusti 2015

"Grottmannen" av Jörn Lier Horst

Den norske deckarförfattaren Jörn Lier Horst har nu kommit ut med andra delen i serien om kriminalpolisen William Wisting, "Grottmannen". Den första var "Jakthundarna", läs här vad jag skrev om den. Jag gillade redan första boken, dels för att det var en spännande och välskriven historia, men också för de skickliga personporträtten, som ju inte alltid är så självklara i deckarvärlden. Med ganska få drag lyckas författaren få till trovärdiga porträtt av huvudpersonerna, utan att deras personligheter och privatliv hamnar för mycket i fokus. Poliserna är vanliga människor, inga hjältar och heller inga martyrer med mörkt förflutet eller en massa personliga problem. Polisarbetet skildras som till stor del bestående av research och spaning. Precis som i förra boken spelar Wistings dotter Line, journalist på dagstidningen "Verdens gang", en viktig roll i berättelsen.

 En man hittas död i sitt hem. Han har suttit död framför teven i månader utan att någon har saknat honom. På samma gata bor Wisting, och där är Line också uppvuxen. Hon får en idé om att göra ett reportage om ensamheten i vårt samhälle, med utgångspunkt i den döde mannens öde, och börjar nysta i hur hans liv sett ut. Samtidigt hittas ett annat lik i en julgransodling. Mannen är svår att identifiera, och när man till slut hittar fingeravtryck på en broschyr i hans ficka, visar de sig tillhöra en efterlyst amerikansk seriemördare. De två fallen verkar till en början inte ha något med varandra att göra, men snart börjar det dyka upp kopplingar...



"Grottmannen" är en modern deckare som går i Sjöwall/Wahlöös väl upptrampade fotspår. Den tar upp aktuella samhällsproblem utan att moralisera, och är samtidigt både spännande och välskriven!

/Åsa